första åren [1963-1969]

"Först fanns det ingenting", sedan kom jag eller... Hur långt tillbaka kan man minnas av sina första år? Har ett svagt minne av var jag bodde de första åren men det är bara en känsla, något som gjorde mig mycket rädd. Mycket av minnena är nog färgade av vad andra har berättat och lite kryddad fantasi. Smällen när värmepannan överst i fastigheten blev överhettad. Har efteråt fått berättat att vår ordinarie fastighetsskötare var på semester och en vikarie hade ansvar för det hus vi bodde i. Huset klarade sig förstås liksom mitt "minne" av det kraftiga ljudet. Fastigheten finns ännu kvar idag, bakom Hemköp och parkeringen vid den gamla telegrafstationen.

Hösten 1965 föddes min äldsta lillebror Erik. Lägenheten som vi bodde i, på Murmästaregatan 10A, blev nu för liten. Skulle kunna tänka mig att det bara var en tvåa men där bodde då jag och mina föräldrar samt då min nyfödda lillebror. Även min kusin Elisabet, dotter till faster Karin och hennes man Klas, bodde hos oss. Hon var drygt elva-tolv och fick, vad hon berättat, stanna hemma med mig när mina föräldrar åkte in för att Erik var på väg. "Ippe" som vi kallade henne, för att hon ville det eller hennes kompisar, hade några år före jag föddes följt med min pappa när han i samband med att han gifte sig med min mamma, Astrid Hammarström, flyttade hemifrån. Hans föräldrar, min farfar och farmor, bodde vid den tiden i en lägenhet på Bergslagsvägen 2, hade tagit hand om henne de första åren. När de blev för gamla och när Elisabet skulle börja skolan följde hon med min pappa och min mamma, till deras första hem, alltså Murmästaregatan. Varför min moster och morbror själva inte kunde ta hand om henne vet jag inte. Hon var så också med i kyrkan när jag döptes. Elisabet hade också en bror, som jag fick veta hette Kjell-Ingvar. Även han blev bortadopterad till en familj i det lilla samhället Dingtuna utanför Västerås. Vi sågs inte mycket, minns bara ett tillfälle då jag med föräldrar besökte honom, tror det var, i mitten av 70-talet. Idag i mitten av 2020-talet bor han i Stockholm. Varför hade jag inte tagit reda på mer under alla år? Hade nog med min enslighet och sedan barndomen sociala oförmåga, om man skulle kalla det så ..

Minns sedan Elisabet som en väldigt fin syster. När jag skulle sova brukade hon berätta egna godnattsagor för mig. Huvudkaraktären var hunden "Pricken". Hon målade även några teckningar i vattenfärg med honom och hans vänner. Teckningarna har jag kvar inramade i förrådet. Kommer en dag sätta upp dem på väggen när jag flyttar till ett seniorboende eller så. Jag fick även följa med henne när hon träffade sina kompisar. Satt där och bara såg på. Det minns jag lite vagt. Minns även att de spelade skivor (alltså det vi idag kallar för vinyl men då LP, lång play) med dåtidens populära sångare, som man "normalt" brukar göra. Vilken musik minns jag inte riktigt men de sjöng på skivorna och det var inte dansmusik.

Någon gång under våren och sommaren 1966 flyttade vi till det nybyggda området Nygård i Köping. Volvo skulle etablera sig i stan och behövde bostäder till sina arbetare. Kommunen ställde upp och byggde på den plats där en bondgård med samma namn hade legat. Jag vet inget om turerna kring ombyggnationen. Nygård blev som ett s.k. miljonprogramområdet likt Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö och Hammarkullen i Göteborg. Det var min pappas moster, Edit Karlsson och hennes man Karl som ägde platsen och mina farföräldrar umgicks tydligen ofta med dem. Bland annat, som bilder jag har hemma visar, sköt farfar med ett hagelgevär. Nåväl, jag var ungefär tre år när vi flyttade in i en nybyggd trea på första våningen i en av de första husen.  Kranar stod ännu och byggde när vi flyttade in. Gården var en enda lerhög innan det kom upp lekplats, gräs, en rutschkana upp till övre gården och asfalt. 

Med tiden fick området socioekonomiska problem, som till viss del finns kvar där än idag. Vi barn rörde oss även mellan gårdarna. Husen stod mycket tätt. I entrén till Nibblesbackevägen 15F, vid ett prång, kunde man ofta se sönderslagna spritflaskor, en och annan kanyl och flera slängda cigarettpaket. Porten var också ofta sönderslagen. Som sagt, till en början med, bodde där mestadels arbetare vid den näraliggande nybyggda Volvofabriken. Inga direktörer eller platschefer förstås. Nygård byggdes, som så många andra miljonprogramsområden, modernt sterilt med försökt till lite gräs och några träd. Lägenheterna var stora, rymliga och hade en bra standard. Men genom projekteringen blev det bara enklare hyreslägenheter. Som alla liknande områden med kommunala bostäder blev det även en plats dit socialkontoret hänvisade personer med ekonomiskt bistånd och alltmer utslagna. Under 70talet, när invandringen ökade främst från Afrika och Sydostasien.  

När jag blev skolmogen började jag första klass i en liten skola som hette Skogsbrynsskolan och låg just vid skogsbrynet till den stora Nibbleskogen. Då hade nog de flesta av områdets hus blivit färdiga, skulle jag tro. Jag minns att mamma första tiden följde med mig till skolan och att vi gick längs ytterkanten av området. Jag började i klass 1C med Fru Danielsson som vår fröken. Hon var klädd för den tiden med knytblus, halvlång kjol och uppsatt hår. Varje morgon började med att hon spelade på tramporgeln och vi sjöng psalmer som "Tryggare kan ingen vara" och "Beredes väg för herran". I bänken hade vi självklart psalmboken bredvid de övriga skolböckerna. Med i väskan till skolan hade jag ett par mockasiner med svart sockiplast som sula och ombyteskläder. 

En av de tydligaste minnena jag har av det första skolåret var när jag gråtandes sprang hem till mamma. Någon hade tydligen retat mig. Hon tog då bestämd men mjukt min hand och följde mig tillbaka. Inte mycket har förändrats när det gäller skolans utseende till idag. Matsalen och gymnastiksalen i en egen byggnad. Expeditionen i mitten av den långa klassrumslängan. Det näraliggande köpcentret med ICA Nibblehallen och den nya skolan Nibbleskolan var på väg att färdigställas. Dit skulle jag sedan flyttas över till i andra klass.

Året innan jag började skolan kom min bror Leif. Året var 1968 och den politiska vänstervågen drog genom Europa. Samtidigt som mitt tredje sommarlov närmade sig, 1973, kom min tredje lillebror, Anders. Samtidigt tog min kusin Elisabet studenten. Mina bröder var nu de enda som jag umgicks med, förutom en granne i samma trapphus och två killar i porten bredvid. Elisabet var på väg mot vuxenlivet och hade sina jämnåriga. Helt ensam verkade jag inte ha varit. Ensamheten kom något senare när de flyttade. Minns dem så väl. En av dem hade smeknamnet "Nöffen", varför vet jag. Vid samma tid som de skulle flytta fick jag följa med dem till Malmön, en plats utanför Köping vid Mälarens utlopp. Vad vi gjorde mer där än badade minns jag inte. Saknade länge honom. I skolan hade jag inga kompisar och så skulle det förbli under hela skoltiden tills jag gick ut både grundskolan och gymnasiet 1981.