Eget rum (1985)

Stod på Stora gatan i Köping, utanför Domus, en något blåsig eftermiddag i början av augusti. Det var inte många som hade stannat till för att lyssna. Folkpartiet hade tre år tidigare gjort sitt, vid den tiden, sämsta val sedan bildandet på 1930-talet, 4,7 procent. Ett år senare fick man en ny partiledare, den relativt okände Bengt Westerberg. Profilen var suddig. Partiet hade regerat sig sönder genom ständiga kompromisser under sex borgerliga år.

Nu hade landet åter en socialdemokratisk regering och en oppositionsledare, i moderaternas Ulf Adelsson, som hela tiden attackerade regeringen. Tonläget var hårt uppskruvat. Personangreppen råa. Ett Palmehat hade börjat gro. Då valde folkpartiet att satsa hårt på mjuka frågor som rätten till ett eget rum i långvården. En kan man tycka obetydlig fråga men partiet ville lyfta fram en värdighet inom äldrevården. Alla hade vi väl en farmor eller morfar som inte längre klarade att ta hand om sig själv. Mot slutet av livet var enda alternativet en plats inom långvården. Hur många vet hur det såg ut för dem på den tiden? Min farmor och farfar levde sina sista år på ett ålderdomshem, men det var 1971.

För partiet och Bengt Westerberg var det en kamp om rösterna men samtidigt en fråga som var viktig för ett socialliberalt parti.