folkpartiet [1988-1995]
Augusti 1988. Hade senaste halvåret jobbat på västra Sjukhuset i Västerås. Bodde ännu kvar i Köping. En etta på Mariebergsgatan. Ovanför KFUMs gamla scoutlokal. Nu var det en målerifirma. Flyttade in i ettan samtidigt som jag hade börjat som vårdbiträde på västra Sjukhuset. Provanställning med möjlighet till fast tjänst. För mig var det viktigare att arbeta med och för människor än på kontor. Ända sedan jag vid 12års ålder "lekte" bank med mina bröder hade jag trott att ekonomi och kontor var mitt drömjobb. På högstadiet hade jag valt det som inriktning istället för teknik eller språk. Så fick jag erfarenhet av det under en av arbetsförmedlingen ordnat sommarjobb vid tekniska kontoret i Köping och fick snabbt nog av det.
På västra Sjukhuset skötte jag om de boende på en långvårdsavdelning. I livets slutskede. Hjälpte dem med sin hygien, gav dem mat, bytte sängkläder, duschade och hjälpte till på avdelningen. Rätt snart vantrivdes jag. Ett arbetstempo som vid Volvos monteringshall av bilar. Inom en snäv tidsram skulle de skötas om och komma upp på morgonen. Klarade inte av det om jag inte skulle tumma på min medmänskliga omvårdande sida.
Fick ingen fast tjänst och skulle snart bara arbetslös igen. Något måste göras att jag kom ifrån hemstaden som mestadels bara kunde erbjuda jobb på lasarettet eller Volvo, stans dominerande arbetsgivare. Stockholm. Där förstod jag att jobben skulle finnas, eller i vart fall var det nog lättare att hitta ett. Började desperat söka jobb där och... fick ett där jag rätt snart kunde börja med. Långvård igen. Och en ny provanställning. Redan då, i slutet av 80-talet, var det brist på personal inom vården. Behövde också någonstans att bo.
Satte ner min enda väska på Centralstationens perrong. Vad gör jag här? Beslutet var lätt. Återigen arbetslös och behövde miljöombyte. Ingen telefon, så var det på den tiden, men en adress till Årsta sjukhus. Visste att jag behövde ta mig ner i tunnelbanesystemet för att först ta mig till en station som hette Gullmarsplan. Men först måste jag lämna perrongen och röra mig med flocken av andra avstigna passagerare. Slutstation för tåget. I fickan hade jag en lapp med adressen, ett telefonnummer och namnet på kvinnan jag skulle söka upp på sjukhuset. Jag var fullt frisk. Det var ett sjukhus med långvårdsavdelningar. Jag hade sökt jobb där hemifrån och fått en tid för en intervju. Hade alltså ännu inte jobbet. Kanske det skulle bli att vända hemåt igen med ett nytt tåg. Resan till Stockholm blev mitt första riktigt stora steg i livet. Läs gärna min novell som handlar både om resan och minnen bakåt i tiden, "den gula resväskan".
Stockholmstiden började alltså som vårdbiträde på ett äldreboende i Årsta och en liten 13 kvadrat vid Liljeholmen. Om det inte hade varit på grund av de vårdbehövande så hade jag inte stått ut utan flyttat tillbaka till Köping. Fick kontakt med en gammal fpu:are från Västerås, Michael Droege. Han hade varit distriktsordförande under mina sista år i Köping. Nu jobbade han tillfälligt på fpu:s centrala kansli i Stockholm på Luntmakargatan 66. Besökte honom och frågade mig för lite. Det råkade vara så att folkpartiet sökte en ytterligare receptionist. Jag fick träffa den som skötte personalfrågorna. Britt-Marie Lövgren, och efter ett kort samtal, fick jag jobbet :) Vid samma tid hade fastighetsägaren till ungkarlshotellet vid Liljeholmen, där jag tillfälligt bodde, behov av att renovera sina lägenheter. Jag frågade där ifall de kunde ge mig ett eget kontrakt på någon av de renoverade. De behövde få ut mig från lägenheten jag hade, som var knutet till min anställning vid Årsta sjukhus. Vips hade jag fått eget kontrakt och sagt upp mig för att börja arbeta vid Folkpartiets huvudbyrå. Jag blev kvar där i sju år.
Mitt första år i Stockholm blev som en upptäcktsfärd och allt kretsade kring Liljeholmen där jag bodde. Helt ensam var jag inte i stan. Min äldsta lillebror, Erik, hade flyttade några år före mig. Vid den här tiden bodde han inneboende vid Mariatorget och Zinkensdamm. Vi träffades väldigt ofta. Mellan oss låg parken Tantolunden. Där började vi tillsammans springa ett par gånger i veckan. Han hade redan hunnit med ett Maratonlopp. Jag tänkte försöka haka på honom den här sommaren. Och till en början gick det bra på löprundorna, som sakta blev både snabbare och längre. Men framåt senvåren gav jag upp. Huvudvärk. Hade alltsedan min uppväxt i Köping känt av migrän. Den är en huvudvärk att inte leka med.
I oktober 1989 föll Berlinmuren. De kommunistiska regimerna i Östeuropa började vackla. Två månader senare satt jag på en färja mellan Helsingfors och Tallinn, i det då ännu av Sovjet ockuperade Estland. Nu började mina fleråriga äventyr på andra sidan Östersjön i ett strax fritt och självständigt Estland. Läs gärna hur allt började för mig i "Arnes kortnoveller".