första vuxenåren [1982-1988]

Augusti 1982. Ett år sedan jag hade slutat gymnasiet med usla betyg. Vad hade kunnat gjorts bättre efter de än uslare betyg från grundskolan. Hur såg mitt liv ut som 19 åring? Hade samtidigt, året innan, under rätt dramatiska förhållanden äntligen flyttat hemifrån. Bort från en dominant och auktoritär pappa. Lämnat min kära mamma kvar med mina tre bröder. Den person som hade störst betydelse för min möjlighet att flytta var Märta Appelqvist. Hon arbetade på socialkontoret i Köping. Under flera år var hon även hemma hos oss. På något vis hade sociala förstått att vi inte hade det så bra hemma och att de behövde gripa in på något vis. Jag tror att det kan även berott på att mamma sökt ekonomisk hjälp från dem. Vi var så små att det här blir mest spekulationer. 

Då sociala gick in för att stötta oss tvingade de nog fram en överenskommelse med pappa att hon, Märta, fick hand om hushållsekonomin. Pappa tvingades lämna ifrån sig vad som krävdes enligt någon norm. Det var inte längre pappa som bestämde hemma. Märta hjälpte mamma med hushållsarbete, var med och handlade. Hon var en bastant kvinna som även fysiskt kunde sätta pappa på plats. Så en vardag 1981, jag hade i februari fyllt 18, hade hon ordnat med att ett par från sociala bara kom och lastade in möbler jag behövde och allt som var mitt i en bil med släp och körde iväg till min nya egna lägenhet, på Furuvägen 1F. Det låg i de norra delarna av Köping.

Nu hade det här årets politiska valrörelse precis startat. Om några veckor skulle jag för första gången få rösta till riksdagen. Men på vad? Tror min barndom starkt påverkade mitt ställningstagande. Inte högerns prat om full frihet och sänkta skatter. Inte vänsterns kollektiva omhändertaganden. Läste för mig själv alla partiprogram och fastnade snabbt på folkpartiets. Frihet och socialt ansvar kändes rätt för mig. Som sagt hade flyttat hemifrån samtidigt som jag kände mig utsatt och ensam.

Ett år senare muckade jag från min militärtjänst som radiotelegrafist. Något som på flera sätt skulle påverka senare framtida yrkesval och intressen. Vid samma tid fick jag ett kort praktikjobb vid Västerås tingsrätt som vaktmästare. Hade efter skolan direkt hamnat i en som det verkade långarbetslöshet. Eller inte... Efter tingsrätten fick jag ett nytt praktikjobb som vaktmästare vid Köpings kommun. Där skulle jag sedan, vid olika längre och kortare perioder, bli kvar i flera år. Så här i backspegeln var det nog det bästa jobb jag hade haft. Frisk luft. Motion. Många, fastän lite ytliga, sociala kontakter. Ansvarstagande. Jag hjälpte till, eller fick vissa tider hela ansvaret för, kommunens interna postgång mellan förvaltningarna över hela stan. Har bara mycket fina referenser därifrån.

Samma sommar, när jag ännu arbetade vid tingsrätten i Västerås, knackade jag på dörren hos folkpartiets ungdomsförbund. Hur tänkte jag? Vad jag minns kände jag bara ett behov av att engagera mig politiskt samtidigt som jag saknade ett genuint fritidsintresse. Dagarna i min första egna lägenhet på Furuvägen 1F i Köping var trista och händelsefattiga. Hade som tidigare nämnt inga vänner. Satt hemma och lyssnade på musik eller läste någon bok. Rätt nyligen hade en dörrförsäljare ringt på hos mig som fick mig att börja samla på ett nytt uppslagsverk. Sakta utökades den bokstav för bokstav. Var rätt ofta hemma hos mamma för att äta. Ides inte att laga något ensam för mig själv. Minns mitt lilla kök med liten spis och skjutluckor för skåpen, den långa höger svängda smala hallen, det lilla badrummet med kallt golv och vardagsrummet med soffan, soffbordet och bokhyllan hemifrån. 

Nåväl, var nu i Västerås och mitt politiska uppvaknande. Dörren öppnades av ungdomsförbundets ombudsman Mats Hirschman. De höll till i en källarlokal en trappa ner under partikansliet. Lokalen såg lite unken ut. Slitna omålade väggar, en enkel begagnad soffgrupp till höger och ett litet förråd rakt fram. Rakt in och till vänster en kort korridor med ombudsmannens kontor till höger. Det blev rätt täta besök då jag ännu arbetade i Västerås. Partiet hade vid tiden ett dåligt utgångsläge efter senaste valet med 4,7 procent. Medlemsantalet för FPU lokalt var skralt. I hemstaden Köping, bara ett par mil därifrån, hade ingen klubb alls. Jag blev enda medlemmen därifrån.

Redan första sommaren följde jag med på FPU:s sommarläger i Kopparbo, Dalarna. Det kom ungdomar från hela landet. Som ett scoutläger för mig. Hade under tidiga ungdomsåren varit både scout och ett par år scoutledare för KFUM. Idag är samtliga dåvarande scoutförbund sammanslagna i ett enda "Svensk scout". På sommarlägret träffade jag också min första flickvän, Monica Rosenlöf. Ja, hon blev det inte förrän ett par år senare. Ostbågarna. Det var de som hjälpte mig att fatta hennes hand för första gången. Tafatt, men jag vågade :) Vi umgicks rätt flitigt, även sedan hon 1986 flyttade till Stockholm. Åkte några gånger över och fick sova hos henne fast hon bodde inneboende. Efter en tid vågade jag på att seriöst "fråga chans". Blev ett varsamt nobben. Jag var inte aktivt troende som hon var. Accepterade men vi fortsatte ändå en tid att träffas som vänner. 

Samtidigt var jag sedan flera år med i KFUMs Scoutkår i Köping. Började som liten scout flera år tidigare med Karin Holmström som kårchef. Hon var mycket sträng och disciplinerad men samtidigt såg hon till att även de allra minsta och bortkomna ungarna, som jag, fick sin plats i gemenskapen. 

Under hela min skoltid var jag ensam på rasterna. I klassrummet satt jag tyst, räckte aldrig upp handen. Blyg och osäker. Situationen hemma med en dominerande och auktoritär pappa avgjorde nog till stor del. Och att jag mesta tiden som liten inte hade någon kompis. Gick ut gymnasiets tvååriga distribution- och kontorslinje med mycket dåliga betyg. Ensam även där trots att alla i min klass, utom jag, var tjejer :) Det positiva var ändå att jag visste vad jag ville arbeta med efter skolan, kontor och ekonomi. Redan som 12åring öppnade jag min första och enda bank. Ja, på låtsas alltså. Skapade allt som behövde; pengar, aktier, obligationer, bankkonton för insättning och uttag samt ett lotteri. Mina bröder blev kunderna. Kassaluckan blev min bror Leifs lilla snickarbänk. På högstadiet valde jag ekonomi som fritt valt ämne istället för franska, tyska eller teknik, som var de andra alternativen. Jag blev en hejdare på maskinskrivning.

Åter till politiken. Var året efter riksdagsvalet 1982 medlem i både folkpartiets ungdomsförbund och miljöpartiet. Märkligt kan man tycka, oförstående i dag. Jag hade alltid varit intresserad av miljöfrågorna. Min tidigare scoutledare, Karin Holmström, var en av de ledande miljöpartisterna i Köping. Samtidigt var jag i hjärtat liberal. Nu var jag tvungen att välja. Det blev också moderpartiet, Folkpartiet. Följer man opinionsmätningarna i dag för liberalerna känns situationen igen som det var då. 1982 landade Folkpartiet mycket nära riksdagsspärren. Året efter avgick dess ledare Ola Ullsten och efterträddes av Bengt Westerberg. När det åter var valrörelse låg partiet fortfarande still men något började hända i dess slutspurt. Vid varje torgmöte jag var med i ökade man. Till sist hade man lyft till rejäla 14,2 procent. Efter valet blev det en rejäl tillströmning av nya medlemmar även till ungdomsförbundet.

Josefina Lindblom, min nästa "ögonsten", mötte jag en mörk snörik decemberdag hemma hos en av de nya medlemmarna, Camilla Fernström, som bodde i radhusområdet Ållesta, i Köping. Kom körandes dit i pappas folkvagn med hans "året-runt-däck", alltså nerslitna sommardäck. Vid första svängen in i området kanade jag rakt fram mot en snövall. Nåväl, när jag så till sist hade kommit in i källarens gäststuga satt där redan alla nya medlemmarna. Hälsade något tafatt på dem alla, samtidigt som jag för ett hastigt ögonblick hade fångat Josefinas ögon. Vi fikade och pratade om vad vi ville göra framöver. Jag berättade om mitt arbete som ny ersättare i kulturnämnden och kommunfullmäktige. 22 år och helt grön. Platserna behövde fyllas och man såg mig som något att satsa på. En ungdomsklubb behövde nu också bildas. Med åren försvann några av de första till studier på annan ort samtidigt som nya tillkom.

Jag var mycket driven att få ihop en aktiv ungdomsklubb i Köping. Hur var de andra? De pluggade på gymnasiet med hårda studier eller arbetade heltid. Jag var ännu mer eller mindre arbetslös. Kanske inte så konstigt att jag hade mer "tid". Nåväl, klubben återuppväcktes sedan före katastrofvalet tre år tidigare. Insändare i lokaltidningen Bärgslagsbladet, torgmöten på Stora gatan vid Hökartorget, närradio och aktiv medverkan i anti-rasism kampanjen "Rör inte min kompis" med bland annat skolpresentationer. Det var där jag träffade min sedan mångårige vän, Katarina Edlund från SSU. Samtidigt hade jag sedan året innan en plats i distriktsstyrelsen och var redaktör för distriktets medlemstidning "Pax Lakidar" (spegelvänd sista ordet så blir det radikal). Efter den tunga skoltiden blev det här mina bästa år i Köping. 

1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Minns så tydligt att jag satt i min soffa hemma och såg på teve. Strax efter midnatt bröts sändningarna för beskedet. Alla minns vi nog var vi var eller gjorde när sådana stora händelser inträffar, som Estonia, Drottninggatan och World Trade  Center i New York. Vid den här tiden hade jag något år innan flyttat till ny lägenhet vid Stora Gatan. Det var min då enda vän, Rauno Luomala, som fick mig dit. Jag fick lägenheten mitt i mot honom och vi började umgås alltmer flitigt. Trots att jag hela tiden upplevde honom som mycket dominant och styrande. Men hur var då jag, faktiskt rätt "mesig" skulle jag säga idag.