Stockholm 1988

Satte ner min enda väska på Centralstationens perrong. Vad gör jag här? Beslutet var lätt. Återigen arbetslös och behövde miljöombyte. Ingen telefon, så var det på den tiden, men en adress till Årsta sjukhus. Visste att jag behövde ta mig ner i tunnelbanesystemet för att först ta mig till en station som hette Gullmarsplan. Men först måste jag lämna perrongen och röra mig med flocken av andra avstigna passagerare. Slutstation för tåget. I fickan hade jag en lapp med adressen, ett telefonnummer och namnet på kvinnan jag skulle söka upp på sjukhuset. Jag var fullt frisk. Det var ett sjukhus med långvårdsavdelningar. Jag hade sökt jobb där hemifrån och fått en tid för en intervju. Hade alltså ännu inte jobbet. Kanske det skulle bli att vända hemåt igen med ett nytt tåg. Resan till Stockholm blev mitt första riktigt stora steg i livet. Läs gärna min novell som handlar både om resan och minnen bakåt i tiden, "den gula resväskan".

Nere i tunnelbanans myller lyckades jag söka mig fram till rätt spår. Gullmarsplan var en knytpunkt på den gröna linjen söderut, vilket jag just nu inte visste mycket om. I Gullmarsplan skulle jag behöva fråga mig fram till den buss som skulle gå till sjukhuset. Höll ett stadigt grepp om väskhandtaget medan jag steg på tåget. Hittade ett säte och satte mig ner. Var noga med att hålla koll på linjekartan att jag inte missade stationen. Idag känns det bara löjligt, även en nästan blind kan hitta rätt och gå av men då var jag helt grön.

Kom upp från tunnelbanan där jag skulle. Utanför, på torget, var valrörelsens slutspurt i full gång. Valstugor. Steg in i folkpartiets och småpratade en stund. Var inte alls med på banan. Flytten. Nya jobbet. Och den stora staden tog all min uppmärksamhet. Buss 65 gick förbi Årsta sjukhus. Klev av och in med väskan i handen. Frågade mig fram och kunde sedan knacka på föreståndarens dörr nere i entrén. Ett kort samtal. Fick hänvisning till var min bostad skulle ligga, på toppen av Nybohovsbacken, vid Liljeholmens station. Ett ungkarlshotell.