skoltiden [1970-1981]

Hur var min barndom? Vi var alla rädda för vår pappa och hans humör. Han arbetade som brevbärare på posten med oregelbundna arbetstider. Ibland från mycket tidig morgon, då post skulle delas ut, fram till sen förmiddag eller så från tidig eftermiddag till kväll. Varför det senare har jag ingen aning om. Kanske för post och paket från övriga landet kom till Köping sent för att sedan börja sorteras upp innan morgonen. Pappa ville uppenbart ha ordning och disciplin hemma. Mamma skötte all marktjänst som matlagning, handla, städa, diska, tvätta och hålla ordning tills pappa kom hem. Då skulle det finnas mat på bordet och kaffe mot kvällen. Jag tror inte pappa mådde särskilt bra. Han hade vid flera tillfällen berättat för oss barn hur han själv hade det under sin uppväxt runt tiden för andra världskriget. 

På eftermiddagarna när vi kom hem från skolan, som åtminstone jag kände det, höll vi koll på ifall pappa redan var hemma. Sedan var vi mest i våra rum. Inget fick gå sönder, eller repas främst i vardagsrummet. När kvällen kom och det snart var dags att lägga sig kunde vi höra hur pappa kom hem. Snabbt i säng. Hörde vi att pappa var irriterade över något, kröp jag upp mot väggen och under täcket. Jag vet att jag inte hade gjort något, tror jag, men ändå.

Till frukost kunde det sedan bli ett glas vatten och två hårda knäckebröd med smör. Så var det faktiskt då och då. Mamma var hemmafru och på den tiden förväntades kvinnan ännu sköta hemmet utan egen inkomst. Hon fick pengar av pappa för att handla. Han var extremt snål, på gränsen till gnidig och sniken. Så uppfattade i vart fall vi barn situationen hemma. Mamma gjorde vad hon kunde. Allt för ofta stod det i kylen typ bara ett mjölkpaket, ett billigt smörpaket och kanske, ibland, något billig korvpålägg. Vi gick ständigt hungriga hela dagarna så skolmaten var räddningen, åtminstone fram till tidig kväll. Att somna med kurrande magar hände alltför ofta. Hur kunde det vara så? Tror inte det var av elakhet utan snaraste oförmåga att känna empati från pappas sida, eller som sagt så mådde han nog inte så bra.

Under hela min barndom var jag oerhört fascinerad av rymden, UFO och serier som Månbas Alpha och Star Trek. Kan än idag ibland se nåra avsnitt av Star Trek som jag har nerladdad på min dator. Tänk att själv få göra en resa ut mot till exempel planeten Mars. Har just rätt nyligen påbörjat just en sådan novell. Jag hade faktiskt en kompis till, Rauno Luomala, fast vår relation kändes rätt komplicerad. Han var dominant medan jag var undergiven, skulle man kunna säga. Vi umgicks lite då och då men då mest på hans villkor, för att jag ville det eller saknade egen initiativkraft? Även han var intresserad av UFO. Läs gärna min novell "Enkel biljett till Mars". 

När jag gick på högstadiet beställde jag hem en stjärnkikare på postorder. Idag gör man det istället på Internet. Magiskt att kunna ställa upp den på Ströbohög, en möjlig Vikingagrav i utkanten av Köping, där E18 idag susar förbi. Rikta in kikaren mot himlen och se Månens kratrar och planeten Venus. Något helt annat än de smartphones man stirrar på idag.

Under min första uppväxttid, sedan skolstarten, satt jag ofta i mitt pojkrum och tittade i min serie av årsböcker jag hade fått av min pappa. De fascinerade mig då jag fick upp ögonen för hur det såg ut i världen. Inte samma som Internet idag då de var redigerade men ändå. Vid mitt bord satt jag långa stunder och skrev av olika intressanta texter. Ritade även egna bilder till dem. Har nog varit intresserad av att skriva sedan den tiden samtidigt som jämnåriga spelade fotboll, lekte tillsammans och lärde känna varandra. De träffades förstås även i skolan. På den tiden gick man i den som låg där man bodde.

När gjorde jag min första utlandsresa? Påsklovet 1976 reste jag ensam till min brevvän i Norge. Året innan hade vår fröken i skolan, Gunilla Hedenblad, fått kontakt med en annan skola i det norska Grimstad. De nordiska städerna hade vänorter i de övriga länderna. En morgon när vi kom till skolan berättade fröken Hedenblad att det kommit brev från en vänskola i Norge. Alla fick varsitt brev. När jag öppnade mitt såg jag att det var skrivet av Ivan Hansen, också han 11 år gammal. Med tiden brevväxlade vi regelbundet och så i början av det nya året kom vi överens med våra föräldrar att jag skulle få resa över till honom under påsken. 

Scheeleskolan och högstadiet. Jag var på väg in i tonåren, en tid när man revolterar mot sina föräldrar, börjar röka och skaffa sig en flickvän. Inte jag. Hemma vågade vi inte säga emot pappa. Röka började man med i en kompisgrupp på skolan. Jag var ensam. Flickvän vågade jag inte. Och var man helt ensam så hur träffade man då en tjej? Mozart? Musiken var melodisk, icke störande och lugnande för själen.  Min musikaliska idol var sedan mellanstadiet istället James Last. Tysk pop-musiker med trallvänliga låtar. Den av hans orkestreringar som jag fastnade mest för var, temat till Elvira Madigan. Det var min enda kompis, Rauno, som hade introducerat honom. Ett tag hade jag en riktigt fin samling av hans utgivna LP-skivor. Posters på dörren, vågade för pappa inte ha dem på väggen. Idolbok med texter på engelska om honom och många live-bilder. Samtidigt hade nog mina klasskamrater posters med Kiss, Depache Mode och Six Pistols.

December 1977. Väntade att min kompis Rauno skulle komma hem till oss. Mamma släppte in honom och följde med till mitt rum. Vi satte oss på mattan på golvet. Han hade med sig en ny ljudkassett. Det hade han med sig då och då. Men den här skulle dramatiskt påverka mitt liv än till idag. "Det här måste du bara lyssna på", sa han till mig. Stängde luckan till min kassettbandspelare och tryckte på play. Andlöst lyssnade jag om och om igen på John Williams musik till "Star Wars", Stjärnornas krig på svenska. 

Med tiden, innan han pensionerade sig från filmmusiken 2024, hann han med att komponera musik till ett otroligt antal filmer. Det blev till sist hela fem Oscars. 

Kanske inte många reagerar med ett "aha" när jag nämner namnen på några filmmusik-kompositörer. Men alla vet ju vem Agent 007, James Bond, är. Mannen bakom musiken är John Barry. Idag är han snäppet intressantare för mig än Williams. Även han fick ihop det till anmärkningsvärda fem Oscars för bästa musik. Andra fantastiska kompositörer av filmmusik är Ennio Morricone, Bernhard Herrman, Maurice Jarre, Michel Legrand och Elmer Bernstein ... Av de fem Oscars som Barry fick var även för ledmotivet till Born Free, som framförs av Matt Monro.

Skoltiden var mycket tuff. Tidigare hade jag sagt att jag var mobbad men så var nog inte fallet. Jag var snarare asocial, alltså hade problem med socialt umgänge. Hade svårt för de sociala koderna, skulle jag tro. Blev aldrig bjuden till någon fest. Träffade aldrig någon efter skoltid. Var för mig själv på rasterna. Visst provade jag att röka. Tog en gång en cigarett från mammas jacka och gick in på toaletten hemma. Ett bloss sedan aldrig mer. Fy. Usch. Och visst provade jag en gång att ta en snus. Köpte en dosa på tobaksaffären vid skolan. Gick ut i skogen. Satte mig på en sten och "la in en". Mådde jättedåligt efteråt. Allt snurrade. Äckligt, alltså. Gillade bäst syslöjd, historia och maskinskrivning i skolan. Där kunde jag hävda mig lite i vart fall.